.

Det har snart gått två veckor sedan min älskade pappa avled och lämnade oss här på jorden. Känslan är overklig och sorgen obeskrivlig. "Fuck Cancer!" är ord som far genom huvudet då och då senaste tiden. Känner mej ibland arg över att livet är orättvist. Nånstans vet jag ändå att det var bäst för honom att få somna in fridfullt och inte längre behöva lida även o han sällan klagade. Mest troligt hade han inte klarat av en cellgiftsbehandling och det hade blivit ett plågsammare slut. Jag är dock tacksam att jag kunde vara med honom sista timmarna och hålla honom i handen så att han inte behövde vara ensam. Kommer att bevara den stunden i mitt hjärta för alltid. Undrar om jag kommer att känna mej "som vanligt" och kunna känna att livet är storslaget igen. Nu känns det långt bort. Livet är just nu en berg och dalbana för mej. Emellanåt glömmer jag att han inte är kvar men slås då snabbt av verkligheten. Allt praktiskt som måste ordnas känns ibland övermäktigt men då försöker jag tänka att det ordnar sej på nåt sätt till slut.

 

Känner en oerhörd tacksamhet över alla fina vänner och släktingar som på olika sätt stöttar och tröstar och finns där för mej.